Hela mitt barndomshem håller på att rensas ut. Varje helg jag varit hemma den sista tiden har det blivit en massa vändor till soptippen. Det känns fruktansvärt att skiljas från sina barndomsgrejer. De flesta iaf. En del måste verkligen sparas, annars bryter jag ihop totalt. Till saken hör att vi ska ha visning av huset på torsdag i nästa vecka. Om ett tag flyttar antagligen mina föräldrar. Huset, och framförallt trädgården, är för stort för dem. Ingenting är helt bestämt än, som min mamma envisas med att säga. Hon är den känslosamma av dem. Pappa är däremot helt inställd på det. Usch, när jag vill komma hem om helgerna för att pusta ut, så kommer jag inte att ha något "hem". Det kommer att vara som ett hotell (eftersom det blir lägenhet härnäst för dem). Det känns tungt just nu, väldigt tungt.

Finns det någon som gillar söndagar? Visst, jag var inte ute och festade igår, men lyckas ändå känna ångest. Ångest inför min uppsats som snart når sin deadline för att lämnas in. Trots det så sitter jag med helt andra grejer. Ibland går det bara inte.

Nu ska jag tröstäta en gräddbulle.