Min onsdagskväll spenderades på Sofieros vackra område. Håkan Hellström, a.k.a. Kråkan Snelström, och Kent skulle spela. Solen sken och överallt satt folk med sina picknickkorgar. Mysigt.

Folk får tycka vad de vill om Håkan, men för mig betyder han väldigt mycket. Jag har massvis med minnen förknippade med hans musik och därmed blir det magiskt var gång jag får se honom live. Däremot fick det mig att önska att jag åter igen var 17 år gammal, eller rättare sagt ung.

Jag spelade in en del låtar också, plus mellansnacket, och jag blev förvånad över hur pass bra ljud det blev med min kamera. Nu är jag en glad Louise.

Vad tycker ni om honom?