Jag kan inte andas. Idag har jag förlorat min katt, min bebis, mitt allt. Jag har inte fått se honom sen i onsdags då han fick komma till djursjukhuset. I helgen blev han piggare, började äta etc. Men idag var resultatet dåligt, mycket dåligt. Han var inte sig själv längre. Nu har han fått somna in och jag är glad att jag var med honom när det skedde. Jag har skrivit mycket och väldigt fint om den gångna veckan, men dock ej publicerat det här. Mina ögon är trötta av alla salta tårar och jag har en lång dag imorgon så jag orkar inte gå djupare in i det nu. Får se hur mycket jag orkar med av morgondagens skola, samtidigt känns det vettigt att hålla mig sysselsatt och slippa tomheten här i lägenheten. Men jag saknar honom något så fruktansvärt. Det känns inte verkligt. För en vecka sen hade jag en av mina bästa ögonblick med honom då han log och sov tungt och tryggt i min famn som en riktig bebis. Jag kan inte andas så ont det gör nu. Jag kan inte andas.